Vem dödade min far, det är en stark titel på Édouard Louis självbiografiska bok. Även innehållet är starkt. Louis och fadern har en svår relation, ändå väljer de att återuppta kontakten.

I stället för att fortsätta klandra pappan för den jobbiga uppväxten vänder författaren sig anklagande mot det franska samhället. Det är inte konstigt att fäder blir hopplösa när de successivt bryts ner av omgivningen, både vad gäller krävande normer och bristande möjligheter.

Som barn lyckades Louis aldrig göra pappan nöjd. Han var för flickig i byns machokultur och därmed en skam för familjen. Samtidigt visste familjemedlemmarna att det var något alldeles särskilt med honom, till skillnad från de andra hade han drivkraft nog att slå sig fri.

Louis utbildade sig bland annat till sociolog och i Vem dödade min far använder han sig av sociologens blick när han närmar sig fadern. Om pappan var macho förr är han inte lika tuff nu, och det går liksom bara inte att vara arg på en person som varken kan gå eller andas för egen maskin.

Människan är ganska liten inför statens makt

Med sitt ursinniga ordflöde målar Louis upp bilden av fadern som bröt ryggen i en arbetsplatsolycka och som sedan lämnades helt åt sitt öde av den franska staten. Han utförsäkrades, typ, och tvingades ryggsmärtorna till trots sopa gatorna sju dagar i veckan. För en skandalöst låg lön, ska tilläggas.

Louis lyfter vidare hur den redan fattiga familjen hela tiden fråntogs mer och mer ekonomiskt stöd, när samhället sviker kan man som människa bli ganska liten. Man kan rent av dö inombords.

Det märks så tydligt att Louis försöker förstå sammanhangen, skriva nyanserade personporträtt. Hur kallhamrade personerna än framstår kan jag inte låta bli att sympatisera med dem, och det här tycker jag är skickligt gjort.

Jag tycker också om ordflödet i Vem dödade min far, alltid lika rappt och tätt. Aldrig utan mening. Det är ett slags poesi i prosaform, om jag får formulera mig så? Jag gör det i alla fall.

Mer information Vem dödade min far