Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok som gav mig en så obehaglig knut i magen, jag menar Édouard Louis självbiografi Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Vad är det med boken som berör så starkt?

Den är en rakt igenom miserabel uppväxtskildring, genialiskt skriven, visserligen, men tragisk likafullt.

Ofattbart nog är det en uppväxt på 1990-talet Louis skriver om, en uppväxt präglad av en machokultur som lämnar föga utrymme för annat än att leva upp till normerna. Lille Eddy passar inte in, flickig som han anses vara.

Att han är en skam för familjen, det vet han redan vid tio års ålder. Tio år! Det gör ont i mig. Skolan är inte heller den en hit, där blir han mobbad och slagen.

Till slut har han inget annat val än att försöka utplåna sig själv, att vara mindre sig själv verkar vara enda sättet att bli älskad.

Svårt för den lilla människan att slå sig fri från samhället

Samtidigt kämpar föräldrarna med att få tillvaron att gå runt ekonomiskt. Familjen har det knapert, är rent av fattig. Det är ett mönster som tycks gå igen i byn, och där fabriksarbetarna tidigt lär sig att de inte har mycket till egenvärde.

I Göra sig kvitt Eddy Bellegueule väver Louis samman sin egen livsberättelse med byns historia, vilket ger oerhört nyanserade personporträtt.

Det är inte bara författaren jag känner med, jag tycker synd om den ryggskadade fadern och den instängda modern som bägge känner att de saknar möjligheter i livet. De gör säkert sitt bästa för att förbereda barnen inför en oförlåtande framtid.

Boken är verkligen inte tjock, tvärtom. Ändå fylls jag av den. Det är så mycket skrivet mellan de täta raderna som ändå lämnar plats åt träffande dialoger, eller vad jag ska kalla dessa nästan poetiska stycken.

Louis är sociolog, det tycker jag märks tydligt i hur väl han porträtterar karaktärerna och i hur han lyckas göra dem till en del av något större. Jag tror det är det senare som får mig att tycka att jag läst ett litet mästerverk.

Mer information om Göra sig kvitt Eddy Bellegueule