Våldets historia, vad tycker jag om den efter att läst flera av Édouard Louis böcker? Överraskande nog läser jag den med ett ganska svalt intresse. Handlingen är trots allt stark, den kretsar kring våldtäkten och mordförsöket Louis råkade ut för i 20-årsåldern. Till skillnad från Göra sig kvitt Eddy Bellegueule och Vem dödade min far känns Våldets historia inte riktigt lika rapp och tät… Men så slår det mig… (!)

Att råka ut för våld är att drabbas av ett trauma. Traumats problematik är att det raserar språket. Det går sällan att återge händelsen enligt mallen början-mitten-slutet. Så ja, kanske att Louis är ovanligt rörig för att vara han. Ibland är det inte ens han själv som återger våldtäkten och mordförsöket, utan systern. Röran skulle dock kunna förstås som författarens gestaltning av traumat, med tanke på hur smart Louis skriver vill jag inte utesluta det.

Den drygt 20-årige Louis är på väg hem från ett julfirande. Han vandrar ensam längs Paris gator i den sena kvällen, och det är då han möter Reda. Reda envisas med att göra Louis bekantskap. Han bönar och ber om att få följa med Louis hem. Till slut kan Louis inte motstå charmen och envisheten, och så blir det så att de bägge tillbringar resten av kvällen och natten tillsammans.

Kan man sympatisera med sin förövare?

Efter passionerat älskog blir Reda som förbytt. Louis ertappar honom med att försöka sno med sig hans prylar hem och det slår helt enkelt slint. Reda gör Louis mycket illa och den senare tvingas uppsöka sjukvård, därefter även polis. Sjukvårdare, poliser, vänner och familjemedlemmar, alla får de höra om vad som hänt. Våldets historia handlar lika mycket om deras reaktioner på berättelsen som om Louis egna.

Det blir ett fascinerande möte, för sociologen Louis reagerar starkt på hur exempelvis poliserna pratar rasistiskt om Reda. När de gör förövaren till en stereotyp försöker Louis förmänskliga honom. Samtidigt förfäras han över att han själv blivit rädd för personer med en viss typ av utseende, en komplicerad kontrast till de egna värderingarna.

Louis är en mästare på att problematisera personer och händelser, därför går det aldrig att riktigt ogilla någon eller något. Jag kan till och med sympatisera med förövaren Reda, som verkar leva i ett samhälleligt utanförskap. Bara en oerhört skicklig författare och tänkare kan nyansera en berättelse så, det är omdömet jag slutligen landar i.

Mer information om Våldets historia